Desirée

Det är samma sak varje gång. Man förbereder sig i all evighet tycker man, sen närmar det sig avfärd och resenerverna smyger sig på. Inte av rädsla men för att det är så mycket spännande på gång. Dagen då man ska sätta sig på flyget, ja först komma till rätta på flygplatsen förstås (som alltid tycks lika spännande haha), och man funderar på om allt är med; "-inget glömt!?". Sen sitter man där, i flygstolen, och fascineras över att man faktiskt kan lyfta med en sån här stor "tub" full av nästan helt hjälplösa människor och deras packning, men när den väl gör det drar en känsla av "åh äntligen, NU är jag på väg igen!" genom hela kroppen!

Är man som jag irriterar man sig alltid på själva stolen eftersom den är antingen för upprätt eller för "gropig" i ryggen och jag måste lägga nånting emellan. Sen småpratar man kanske med grannen eller slumrar till, och så vaknar man med vidöppet gap och förhoppningsvis INTE huvudet vilandes mot grannens axel (Vet ni, jag upptäckte senast jag flög att man kan vinkla huvudstödet på stolen så det liknar en öronlappsfåtölj! Tack och lov tänkte jag! Då kan huvudet vila där utan att pinsamma kroppskontakter behöver genomlidas). Ibland sover man till och med bort tillfället att få dricka och tilltugg, men då har vi ju lärt oss att det finns en knapp i taket man kan trycka på om man vill ha (mer) juice.

"Svävade" ut lite i den här paragrafen ;)

Kan ni förstå? Man kliver på flyget i ett land och kliver av det i ett annat...? Minns att vi reflekterade över just det på nån S-blockslektion på Risbergska (gymnasiet) med Johan och Meg. 

Sen kommer man så småningom till rätta vid resans mål, antingen för några veckors semester eller för en längre vistelse. Alla dessa förväntningar och glädjeskutt över att var på plats! Få uppleva en ny del av världen, ny kultur, nya människor, mat, och klimat. En stund är man i detta hyper-tillstånd innan det falnar ut ett slag och man kommer in i vardagens lunk. Ärenden till affären, frisören, banken, tentor, inlämningar, träning etc etc. Någon gång kommer ett uppvaknande och det går upp att man inte har all tid i världen, utan man borde ta vara på den man har man är här. Jag borde utforska varenda vrå av TCU!

När jag varit på gymmet ikväll promenerade jag hem. 25 grader varmt, syrsor spelade i bakgrunden, varma vindar blåste och gjorde så att min nyklippta frisyr stod på ända (kan ej a hästsvans längre).

Men jag kände en sån tacksamhet och glädje att få vara här! Där och då kände jag också hur mycket jag kommer att sakna det här stället när det är dags att säga farväl om fem veckor.